Den egenkära konsthallen

Spelplan Landskrona konsthall genomförs för tredje året i rad. Jakob Simonson och Patrik Aarnivaara har i sitt projekt "Synrand" använt sig av själva byggnaden, ett vackert exempel på rationell, konstruktiv modernism. Glas, stål och betong ger ett öppet rum. Men det är kanske inte idealet för konsten. Det är mer luft och ljus än väggyta, en utmaning på gott och ont.

l Malmö konsthall har Simonson också gjort tillfälliga ingrepp mellan de senaste utställningarna. Lätta, ljusgenombrutna konstruktioner. De avsnitt han litet skevt mutat in har understrukit en vacker och ändamålsenlig arkitektur. Också i Landskrona är luft och ljus betydelsebärande, men resultatet har blivit helt annorlunda. Simonson och Aarnivaara har tagit fasta på utmaningen i utställningslokalen, genomskinligheten, och delat av alla fönster horisontellt med spegelfilm. Inne och ute blandas så att labyrintiska mångrum uppstår längs en genomgående horisont. Det är byggnaden som kommer i centrum, då rum i rum i ruta reflekteras och speglas. Det är tomt i konsthallen, som blivit sig själv nog.

Berättar det något om hur arkitekterna Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke funderade, då de ritade huset 1963? Ville de sätta byggnaden i centrum och göra konsten överflödig, eller i alla fall förvandla den till rumsliga tillfälligheter, där det till sist är arkitekturen som består? Det är tankar som strålat kring det ena nybyggda museet efter det andra under senare årtionden. Simonsons och Arnivaaras speglande ingrepp blir då mer än en hyllning till en av landets vackraste konsthallar. De ställer kritiska frågor till själva utställningsrumme t. Tomheten blir ett slags självförälskelse. Med "Synrand" förvandlas Landskrona konsthall till Narkissos.

/ Thomas Millroth, författare och konstkritiker

[BACK]