Fjärrblockering
Ordet horisont intar en speciell plats i modernismens föreställningsvärd. Något ändligt och på samma gång löftesrikt oändligt. Den konkreta betydelsen ligger nära det grekiska ursprungsordet horiein (begränsande). Horisonten är gränsen för det område som kan överblickas. Gränsen där himmel och land/hav tycks mötas. Idéhistorien vittnar om hur horisontbegreppet frekventerats i skiftet mellan olika metafysiska åskådningar. Då modernismens horisont mera svepande tänjs i flera riktningar uppstår nya metaforiska bilder: växlingen mellan natt och dag blir en samhällsmetafor där framförallt soluppgången i horisonten motsvarar framväxten av det nya upplysta samhället. Horisonten blir också målet för de långa siktlinjerna som genomskådar eller placerar förledande hinder i rätt sammanhang. I sin ändlighet bildar horisonten ett slags fond mot vilken allting utspelar sig i en ofrånkomlig kontext.
Då konstnärerna Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson väljer att kalla sin utställning i Landskrona konsthall för Synrand, föredrar de en synonym till det självklara ”horisont”. De beskriver hur de upptäckt det nästan bortglömda ordet, när de försökt konceptualisera sin installation i konsthallen, där fönsterpartierna med den pålagda spegelfolien accentuerar variationen mellan olika ögonhöjder. Aarnivaara och Simonson talar om hur man blundar och tänker sig en synrand: avskalad, minimal och på samma gång optiskt precis. I det svenska språket framstår synranden etymologiskt sett som mera ålderdomlig och närliggande än den occidentalt förhärskande horisonten. Men i sammanhanget finns också en annan typ av närhet som närmast kan beskrivas som subjektsrelaterad. Underförstått förutsätter synranden att det finns någon som ser. Som gräns är den just seendets gräns som varierar med en specifik ögonhöjd, vilket gör att utställningstiteln Synrand känns ovanligt relevant. Även om horisontbegreppet, rent tekniskt sett, också varierar utifrån olika ögonhöjder, så tenderar en generaliserande metaforik att eliminera horisonten till att vara ett slags tillvarons fixerade förutsättning. Olikheter i seendet har snarare kommit att överlåtas till perspektivets bildspråk.
Landskrona konsthall är, i dubbel bemärkelse, en horisontell byggnad. Den kan utseendemässigt beskrivas som två stora horisontella plattor, golv och tak, uppburna av plintar/ pelarsystem. Mellan plattorna finns väggelement som avdelar byggnadens olika rum. Karaktäristiskt är också de stora glaspartierna som bildar genomsiktliga ytterväggar, men som även utgör gräns mot den lilla atriumgården, vilken också kan ses som en vertikal och rektangulär håltagning genom byggnadskroppen. Byggnadens arkitektoniska koncept hör, med sina stora väggpartier av glas och strama pelarsytem, hemma i en typisk modernistisk arkitekturgenre. När Landskrona konsthall, invigdes 1963, hade de modernistiska idealen kommit att tillämpas i allt större utsträckning under de närmast föregående decennierna. Det finns också flera internationellt välkända byggnader som har stora likheter med Landskrona konsthall. Arkitekterna Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke, har säkert tagit intryck av byggnader som Farnsworth House (1951, Chicago, Illinois), ritat av Ludwig Mies van der Rohe eller Philip Johnsons Glass House (1949, New Canaan Connecticut).
Konsthallen i Landskrona har ofta beskrivits som ett gott exempel på svensk modernism och påstås vara omtyckt av en bred publik. Det brukar också framhållas hur pass väl byggnaden passar in i parklandskapet. Det kanske skulle vara en överdrift att påstå att konsthallen kamoufleras i sin omgivning. Snarare utgör den ett typiskt exempel på arkitektur som uppfattas som neutral, anpassningsbar och tidlöst konsekvent. Här ställs man inför en annan, metaforisk, betydelse av begreppet ”horisontell byggnad”. Analogt med kontrasten mellan synrand och horisont, framstår byggnaden som horisontell just i det att den inte bjuder på något motstånd. Man ser genom byggnaden, man ser bortanför byggnaden. Konsthallen förhåller sig neutral till sina besökare: inget motstånd, inga påträngande krav. Istället erbjuder den ett välproportionerat ramverk som befäster ordning och fixerad horisont, något som skulle kunna uppfattas som en ideal förutsättning i en utställningslokal. Byggnadens neutralitet blir emellertid en paradox, då den samtidigt, trots sin lågmäldhet, så pass starkt framstår som ett självhävdande objekt.
Det ligger nära tillhands att betrakta Landskrona konsthall som en vacker, och vackert utplacerad, modernistisk glaslåda. Objektskaraktären förstärks ytterligare av hur byggnaden höjer sig en aning över marken och nästan tycks sväva. Rent fysiskt har den inte så mycket med staden Landskrona att göra. Snarare fjärransluter den sig till ett globalt modernistiskt nätverk (the international style) bortanför sin plats i parkmiljön. Konsthallens genomträngande neutralitet har också gjort sig påmind i konkreta utställningssituationer. Det finns t.ex. utställare som haft problem med att de visade objekten reflekterats i glaspartierna, vilket kan tyckas vara en dålig egenskap för en byggnad som ursprungligen var tänkt för att visa industridesign.
I utställningen Synrand problematiserar Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson karaktären hos Landskrona konsthall. Spegelfolien som bitvis täcker glaspartierna är utifrån begreppet synrand tematiskt utplacerad så att den anpassar sig efter olika ögonhöjder. Konkret rumsligt betraktat, kan ingreppet nästan inte bli mindre sparsmakat: konsthallens välproportionerade rum lämnas ifred. Det konstnärliga ingreppet koncentreras istället till glaspartierna, där de nästan överdemokratiskt accentuerade ögonhöjderna stänger av och fjärrblockerar det breda spektret av utsiktsmöjligheter. Resultatet blir att man bitvis, beroende på ögonhöjd, kan se ut. Vänder man blicken åt ett annat håll, reflekteras man istället tillsammans med det omgivande rummet. Efter en stund upptäcker man att spegelfolien har en viss grad av transparens, vilket vid rätt ljusförhållanden gör att landskapet utanför kan skönjas.
I utställningen ingår också en modell av Landskrona konsthall som Aarnivaara och Simonson byggt. Modellen är placerad i ett av konsthallens avgränsade och mindre publika rum. Precis som med utställningen i stort, går det att se modellen som en kommentar till Landskrona konsthall. Här är det framför allt den starka objektskaraktären som kommenteras i själva valet av synligt modellmaterial, så som spånplatta. Modellen påvisar också konsthallens objektkaraktär genom att den utesluter byggnadens omgivande kontext. Exempelvis förstärks idén om innergården som håltagning genom att marken i atriumgården inte finns redovisad. Här finns över huvud taget inget markplan. Modellen blir ett fritt svävande objekt utan fysiska sammanhang.
Det är inte första gången som konstnärer i sina verk försökt kommentera Landskrona konsthall och dess arkitektur. På ett övergripande plan är det heller inte unikt att samtidskonstnärer problematiserar modernistisk arkitektur i sina verk. Man kan nästan tala om att en speciell genre som blivit allt vanligare under de senaste åren och som ställer frågor till modernismens arkitektur genom att utforska, kommentera och/eller föreslå förändringar. Det är däremot sällan som ordet dekonstruktion känns så angeläget och revitaliserat som i samband med utställningen Synrand. Med subtila medel låter Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson konsthallen exponera sig själv. Den tunna spegelfolien fjärrblockerar byggnaden som inte bara stängs av från sina egna horisontella kvaliteter. Under utställningen stängs byggnaden också av från ett flöde av slentrianmässig stilkänsla som annars brukar betrakta den som en modernistisk exponent. Här lämnas konsthallen åt sig själv och sin egen objektskaraktär. Blicken vänds inåt, och en fråga gör sig allt mer påmind: Hur fungerar egentligen den här byggnaden?
/ Lars-Henrik Ståhl